Otryggheten förenar arbetare då och nu – riksdagskrönika från Jasenko

Jag hörde om det redan när jag gick på SFI, men kan inte påstå att det fastnade så mycket i minnet. Jag kom från kriget som kändes mycket mera påtaglig för mig då.

Sen gick åren och om man bor i Ångermanland, Västernorrland påminns man om Ådalen 31 då och då. 2005 hade vi socialdemokrater en intern ledarskapsutbildning och eftersom vi ändå var i Ådalen var det oundvikligt att vi skulle gå och se musikalen En vacker dag som handlade om skotten i Ådalen. Vid det här laget hade jag redan bildat mig en bestämd uppfattning om händelserna 1931. Inget lands militär skjuter på sin egen befolkning för att de förtjänar det. Man skjuter för att skydda de som anser sig ha rätten till hela makten.

Så var det även i kriget som jag fick uppleva. Skillnaden är bara nivån på våldet och den allmänna acceptansen av denna.

Väl inne i Folket Hus i Kramfors började förställningen, en del kända namn och många statister medverkade. I föreställningen hamnar två bröder på varsin sida av konflikten, en soldat och en arbetare.

Efter ett tag kunde jag inte fokusera på något annat än dessa bröders situation, så mycket att jag nästan missade att landshövdingen ringde från Härnösand till Lunde. Så mycket att jag så småningom började gråta, nästan otröstligt.

Jag hittade mig själv i detta drama och hur min farbror och jag hamnade på varsin sida om samma frontlinje, båda ditskickade mot vår vilja för att skydda någon annans anspråk på mark och folk.

En musikal som utspelade sig i en annan tid och på en annan plats hittade sig lång in i min själ och öppnade den. Kulturen har förmåga att göra detta med oss, beröra oss på riktigt.

Jag kände en så stark samhörighet med bröderna i musikalen. Vi hade drabbats av samma sak. I deras fall handlade det om makten över arbetskraften, men strukturen var densamma. Rätten att exploatera och bestämma över en annan människa för egen vinning. En fiende som förenade oss.

Arbetarnas kamp i Ådalen resulterade i fem dödade och fem skadade av den egna militären, i en stat som inte förmådde sätta värde på sina egna medborgare och istället gav obegränsad makt på arbetsmarknaden till kapitalet.

Kapitalet har inga känslor för människan, därför måste det finnas regler som skyddar arbetstagare på arbetsmarknaden.

Marknaden är utmärkt tjänare men en usel herre, att citera Göran Persson.

I dag har många arbetare delade turer så att arbetsdagen sträcker sig över hela dagen. Det kan vara en busschaufför eller en undersköterska. Det finns även utländska lastbilschaufförer som tvingas ta sin veckovila i lastbilen. För att inte tala om de som tvingas kämpa med tim- och sms-anställningar.

Men går det ens att jämföra situationen med arbetare som på 30-talet strejkade med hungriga magar och inte hade mat till sina barn med situationen för dagens arbetare? Hur stor skillnad är det?

Ja, det är den ekonomiska klyftan som är jämförbar. Nyliberalismen har styrt oss i riktning mot Ådalen -31 igen. Den har skapat gapet mellan kapitalet och lönen. Den har skapat en otryggare arbetsmarknad för löntagare. Individen framför gemenskapen gör att samhällets möjligheter att inlemma alla minskar.

90 år senare är det fortfarande otryggheten som förenar arbetare då och nu.

Jasenko Omanovic