Vår historia

Socialdemokratins historia är sammanflätad med arbetarrörelsens historia. I efterdyningarna av det stora revolutionsåret 1848 bestämde sig hamnarbetarna i Härnösand för att skapa en förening för arbetare 1850. Föreningen kuppades dock av grosshandlaren Jon. Sjödin och kom därefter att ha mer prägel av en välgörenhetsorganisation än en fackförening. 1886 besökte den socialistiske agitatorn August Palm Härnösand för första gången och året efter bildades de första riktiga fackföreningarna i staden. Då ägaren till Ulvviks sågverk fick veta att sågverksarbetarna hade bildat fackförening gav han dem åtta dagar på sig att gå ur fackföreningen eller bli vräkta ur sina hem som sågverket ägde. Så gick det till innan det fanns någon föreningsrätt i Sverige. Länsstyrelsen biföll vräkningen och fackföreningen förlorade därmed striden, men de bittra erfarenheterna bidrog avsevärt till att öka kampglöden hos arbetarna. I förlängningen var det dock sågverksägaren själv som förlorade kampen mot arbetarrörelsen. Ulvviks sågverk gick senare i konkurs och sågverksägaren hamnade i fängelse för bedrägliga och lagstridiga transaktioner.

Den 2. oktober 1898 bildades Härnösands socialdemokratiska arbetarekommun. Det var i början en samorganisation för stadens fackförbund – Järn- och Metall, Gjutarna, Målarna, Skräddarna, Bleck och Plåt samt Träarbetarna. Vid arbetarekommunens andra möte anslöt sig även Bageriarbetarna. 1899 anordnades det första demonstrationståget från Allmänna Läroverket till Folkplatsen vid nuvarande Tullportsparken. Eftersom att folk inte kunde ta ledigt för att demonstrera en vanlig vardag som 1. maj så fick det istället bli söndagen den 7. maj 1899.

Den första socialistiska ungdomsklubben bildades 1901 på initiativ av Härnösands arbetarekommun. 1905 avlöstes den av en ny socialdemokratisk ungdomsklubb. Genom stadens cigarettfabrik rekryterades många flickor till den nya ungdomsklubben och den första ordföranden var också en kvinna, nämligan Mia Johansson. 1902 stod det första Folkets hus färdigt i Härnösand, det första Folkets hus i Ångermanland. Det låg på Bondsjöstaden fram tills 1926 då det brann ned. 1906 passerades en milstolpe då den förste socialdemokraten valdes in i stadsfullmäktige i Härnösand. Året efter startades den socialistiska tidningen Nya Norrland av Norrlands Skogs- & Lantarbetareförbund som under de första åren trycktes i Härnösand.

1. maj-tåget 1917 var förmodligen det största någonsin i Härnösands arbetarhistoria. Ett ändlöst arbetartåg av 10 000 människor ringlade sig fram genom staden. Allmän rösträtt stod på parollen tillsammans med kravet om att frige den dödsdömde ”Amaltheamannen” Anton Nilsson som satt fängslad i Härnösand. Samma år splittrades partiet i en vänster- och högerfalang. Härnösands Arbetarekommun följde Ångermanlands partidistrikt till vänsterfalangen, det nya Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSVP). En minoritet inom högerfalangen valde att grunda en ny arbetarekommun. Det fanns nu två socialdemokratiska arbetarekommuner i Härnösand. SSVP utvecklades med tiden till ett kommunistiskt lydparti under Moskva. De som inte fann sig i denna underkastelse återgick till SAP, och snart var de flesta socialdemokrater återsamlade under en gemensam arbetarekommun igen.

1933 bildades den första socialdemokratiska kvinnoklubben i Härnösand och 1938 vann Socialdemokraterna för första gången majoritetsställning i kommunen, vilket följdes av den första ordförandeposten i stadsfullmäktige 1942. Sedan dess har socialdemokraterna varit en drivande kraft i kommunpolitiken. Efter andra världskriget började den stora utbyggnaden av välfärden. Nya ålderdomshem och skolor byggdes i kommunen. Härnösand blev den första staden i landet att anta en generalplan för långsiktig stadsplanering, och redan 1951 motionerade Arbetarekommunen om konfessionslös religionsundervisning.

Historien efter andra världskriget är mindre dramatisk än arbetarrörelsens tidigare kapitel, men inte desto mindre betydelsefull. Socialdemokratin präglade kommunpolitiken och tack vare ett starkt väljarstöd som i många år låg på runt 45-49 procent kunde partiet genomföra en stark och expansiv folkhemspolitik. Bibliotek, teater och badhus uppfördes och 1970 stod Parkaden klar, stadens nya Folkets hus.

”Vår historia” fortsätter in i modern tid. Det sena 1900-talets stabila kapitel har förbytts mot ett oroligare och mer konfliktfyllt sådant. Högervindar blåser över hela världen och försöker ödelägga vad arbetarrörelsen har byggt upp under många års kamp. I arbetarekommunens 100-årskrönika står det:

Historien tar inte slut. Segern är inte vunnen en gång för alla. Fortfarande finns en rad orättvisor att ta itu med. Arbetarrörelsen i Härnösand, liksom i andra delar av landet och världen, har ingen brist på arbetsuppgifter.

Framtiden kan verka hopplös, men
det är människan som skapar den.